(denna text publicerades i tdningen dagen 2007)
Tro det eller ej men ’andlighet’ är inne igen i Sverige. Nyligen avslutades en TV-serie från SVT – ’Jonas och Musses Religion’. Den handlade om två vanliga män mellan 30 och 40 – Jonas och ”Musse” - båda programledare för barnprogram på svensk TV, som fick i uppgift att starta en egen religion på 60 dagar. Båda hade kvar sin ”oskuld” i religiöst avseende vilket tog sig uttryck i att de båda hade tämligen begränsad kunskap om vad religion kan vara. De började därför träffa religiösa utövare från olika religioner samt några specialister som en religionshistoriker (som blev deras mentor) och en psykoterapeut. En av många saker som var intressant med detta lättsamma men ändå seriösa program var deras metod, eller kanske avsaknad av metod. De följde enbart sina egna känslor. Religionen de ”skapade” blev således ett sätt att uppfylla deras egen (som det visade sig) stora känslomässiga hunger efter bekräftelse och trygghet. Detta reflekterar en vanlig syn på religion i den moderna världen efter religionskritiker alltifrån Karl Marx till Ingemar Hedenius i Sverige – religionen är ett skapat instrument för någon form av självuppfyllelse. Programmet är m.a.o. en exposé av ett medärvt och idag nästan okontroversiellt sätt att se på religion i Sverige och stora delar av västvärlden.
Detta ställer oss inte inför frågan om vi är intresserade av andlighet idag utan snarare av vilken sorts andlighet. För Jonas och Musse var det naturligt att söka sig österut för att kunna söka byggstenarna till sin religion, till Indien närmare bestämt. Ända sedan början av deras andliga sökande i första programmet sökte de efter något bortomvärldsligt, asketiskt, något som de inte hade varit med om förut. Religion och andlighet, resonerade de, ska inte ha något med denna världen att göra utan med en annan, gärna en inre som känns. Återigen reflekterar detta en mycket vanlig uppfattning om vad religion är – något heligt, avskilt från ”världen” och vår vardag. Enligt denna uppfattning råder det en uppdelning mellan världsligt och andligt.
Denna allmänna och ofta outtalade uppfattning har i Sverige fungerat till att privatisera all religion – ”Jag tror på min Gud”. 1900-tals försöket, ’folkkyrkan’, kan tyckas gå emot denna privatisering av religionen med sin devis att kyrkans gränser är Sveriges gränser. Problemet är att en sådan religiös struktur lever ett parasitliv på något annat, nämligen samhället. Det är folket, samhället som bestämmer vad som är religiöst eller andligt. I dag måste den svenska folkyrkan vara lika öppen för intryck som det pluralistiska samhället i vilket vi befinner oss. Detta praktiskt sett omöjliga, eller åtminstone mycket komplicerade, förhållande mellan kyrka och samhälle har lärt oss att inte diskutera religionens sanning utan endast mångtydiga begrepp som ’religiös tolerans’. Samtidigt bevittnar vi ett allt växande intresse för religion och andlighet i det sekulära Sverige i media och böcker – från Dan Browns Da Vinci koden till Karen Armstrongs böcker om religion. Trots att Sverige är ett av världens mest sekulära land gäckar, upprör och förbryllar det kristna arvet ännu svensken mer än mycket annat. Visst, vi är sekulära och fredsälskande, men vi är inte så bortom allt religiöst som vi ofta vill påskina. Givetvis har saker som Ecce homo och Knutbytragedin varit bidragande i detta tvetydiga förhållande till andlighet i det att de gett religionskritiker (av olika falanger) mer att tala och skriva om.
En annan, kanske mindre uppenbar sak, är det mänskliga behovet av identitet. Svensken är idag på en rastlös jakt efter identitet. Det finns förmodligen få andra saker än religion, och etniskt ursprung, som är så identitetsskapande. Ta bort en av dessa och man förlorar sin identitet. Fortfarande lever upplysningsmyten om en ny friare värld utan religion för det är en värld utan krig som John Lennon sjöng tillsammans med hela världen på 60-talet. I dag kan vi inte längre säga att vi är kristna för att vi är ifrån Sverige, mer än i en urvattnad mening av att vi har ett Lutherskt kulturarv och arbetsmoral (det senare torde inte ha mycket av substans kvar). Men samtidigt detta oroliga identitetssökande som ofta går till andligheten för att finna kraft. New Agerörelsen har fungerat som ett kristendomssurrogat för svenskarnas hunger. Idag är Sådan andlighet allmängods, närmast en folkreligion. Så på så sätt är svensken enormt religiös men New Age verkar inte ha tillräckligt med kraft att kunna ge mer än en mindre skara den identitetskapande funktion som många söker inom religionen.
Vi befinner oss i ett motsatsförhållande – å ena sidan vill vi ha en tydligare
identitet som innefattar någon form av anlighet men å andra sidan utan religion för att vi har lärt oss att religionen är våldsam och naiv - särskilt i sina klassiska former som kristendom och Islam.
Religion är således ett begrepp som lockar och som skrämmer. Värt att notera i detta sammanhang är att Sveriges Radios nya parallellprogram till det populära Filosofiska Rummet kommer att kallas Teologiska Rummet. Termen ’teologi’ har under mer än 100 år varit djupt ifrågasatt från religionskritikens håll. Är då religion som verkligt alternativ på väg tillbaka? I varje fall är intresset för religion, även i dess klassiska former, inte borta. Svaret på den frågan bidar i framtiden. Det förefaller som att religion måste kunna svara på samtidens utmaningar.
Låt oss återkomma till Jonas och Musse. Det finns något talande vad gäller samtidens syn på religion uttryckt i deras religionsbygge. Vid ett tillfälle var de hemma på fredagsmåltid hos en bekännande judisk yngre familj. De blev medbjudna i det mycket jordiska och världstillvända praktiserandet av att tillaga och äta mat i en gemenskap i tacksamhet till ”Universums Skapare”. Men detta var inte andligt eller religiöst nog för Jonas och Musse. Det var inte privat eller asketiskt nog för deras religiösa intuitioner. De kunde inte ta in att religion är världsligt och gemenskapsfrämjande. ”Äta mat tillsammans kan vi ju göra ändå, det behöver vi ju ingen religion för”, var deras inställning på väg till parkeringsplatsen på fredagskvällen. Deras ”slutgiltiga” religion blev en individualistisk pastisch av österländska religionselement som var allt annat än världstillvänt.
Här tror jag vi finner ett verkligt exempel på hur märkligt vår kultur har kommit att tänka på religionens roll. Ska det finnas en framtid för religionen måste uppdelningen mellan andligt och världsligt utmanas. Kristna har varit duktiga på att göra en sådan bodelning med alltifrån mediokra till fruktansvärda resultat. Det är denna uppdelning som gör tron oattraktiv för de utomstående och utarmad för den kristne. Att äta tillsammans har i den judisk-kristna traditionen visat på en enhet mellan andligt och världsligt men en enhet som man kan gå förbi om man har för bråttom att komma bort från ”världen”. Den kristna tron bekräftar detta djupt mänskliga i det att Gud själv åt tillsammans med oss och inbjuder än idag till förrätt inför den verkliga Festen. Det är i den här världen vi kommer att lära känna nästa värld eftersom det råder en kontinuitet mellan dem. De fösta kristna blev inte förföljda för att de var religiösa våldsverkare eller fanatiker utan för att de genom sin skandalösa bekännelse till kroppens uppståndelse retade gallfeber på det filosofiska och religiösa tempramentet hos sin samtid. Romarnas Israel för 2000 år sedan, eller Sverige idag, gör det samma – en Andlighet som är livstillvänd är både lockande och skrämmande.
Saturday, 16 August 2008
Hur talar vi egentligen om det kristna kärleksbudskapet?
I debatten om homosexualitet används ofta begreppet ”det kristna kärleksbudskapet” – att älska sin nästa som sig själv - som synonymt med att acceptera och tolerera alla människor och grupper utan fördömande. De som sägs förstå kärleksbudskapet sämst är de som kallar sig själva kristna eftersom de inte förstår denna synonymitet. Det de inte förstår är vad de själva påstår sig hålla dyrt och heligt, nämligen acceptans, men i praktiken så motsäger de sig själva genom att vara fördömande mot dem som har en homosexuell läggning.
Det torde vara allmänt känt att i en debatt, vilken som helst, överdrivs ofta de viktigaste synpunkterna i stridens hetta. Den som har opinionsöverläge kan vanligtvis driva hem sina poänger relativt friktionsfritt utan högre krav på stringens. Den som är i underläge ägnar tanken mest åt ordval för att undvika politiskt inkorrekta uttryck som leder till en återvändsgränd. Detta är den osakliga debattens dynamik. Oftast blir debatten därför snedvriden, och syftar mest att förstärka de båda sidornas övertygelser mer. M.a.o. det är inte vad en saklig debatt, och än mindre en ’dialog’ – detta populärord som vi använder så ofta som det goda samtalets främsta dygd -, syftar till. En debatt syftar till att göra två motsatta ståndpunkter klara och genom argumentation se vilken som har starkast stöd. Det finns inte någon som har ett opinionsöverläge utan båda sidor kan skrida framåt på lika villkor.
Retoriskt (i den ovan nämnda debatten om kärleksbudskapet) använder ofta de som har övertaget en vanlig anklagelse: att de kristna inte är öppna för dialog. D.v.s., den samtalsform som syftar till att två likvärdiga ståndpunkter eller perspektiv ska byta ut information för att lära sig av varandra och inte övertyga med argument. Båda sidor är här inte bara långt från den sakliga debattens dynamik utan ännu längre från dialogens verklighet. Dubbelt ironiskt blir det när samtalet handlar om kärleksbudskapet - att älska sin nästa som sig själv - vilket sägs vara synonymt med ett slags universell acceptans av alla människor oavsett åsikt.
Ett sådant humaniserat kärleksbudskap är kanske en bra, men knappast en direkt kristen, livsregel som i allmänhet delas med de etablerade religionerna i världen, i varje fall i praktiken. Att Gud är kärlekens Gud, eller att kärlek är ett centralt religiöst begrepp, är inte en exklusivt kristen trosföreställning. Eftersom kärlek är något universellt gott varför skulle man vilja förringa eller lämna det ute i ett framgångsrikt religiöst system? Frågan som vi snarare bör ställa oss är denna: Är den kristna gestaltningen av kärlek annorlunda från andra religioner och gudsföreställingar?
Ofta glöms det uppenbara kriteriet för att ett kärleksbudskap ska vara kristet bort - att Gud är den som älskar och ska älskas först och hur detta uppenbarats för oss i Jesus Kristus. Det som gör kristen etik kristen är Kristus själv. Skulle det vara Kristus som debatten handlade om vore det hela kanske mer intressant att lyssna på. I så fall handlar det om att inte bara påstå att ”Jesus sa..” utan att underbygga påståenden med mer än vaga hänvisningar till halvt påhittade bibelverser. Detta förfarande skulle kasta ljus över om en humanistisk och en kristen kärlekstanke har ömsesidigt överlappande beståndsdelar eller om de är diametralt motsatta. Jag skulle gissa att det skulle leda till det senare – visa dess olikheter, men på ett sakligt sätt.
Å andra sidan hyser jag inga illusioner att detta sakligt orienterade samtal kan realiseras i någon större utsträckning. Anledningen är ganska enkel - en kristen kan inte göra korset, vilket är en oundviklig del i det kristna kärleksbudskapet, till en allmänt accepterad idé, d.v.s. ta bort korsets anstöt då man talar om Guds kärlek. Men jag tror däremot inte att den kristne kan komma undan med att hänvisa till korsets dårskap då han själv har lurat in sig i en återvändsgränd, när han har gått med på att han behöver visa sig oskyldig till en diffus retorik vill göra gällande. Snarare tror jag att kristna bör vara ”oskyldiga som duvor och listiga som rävar”. Detta betyder i praktiken att inte ge den rätt som säger att man per definition är skyldig om man är kristen och behöver försvaras sig. Snarare handlar det om i allt visa sin oskuld genom att tala med klokhet och råd men utan att försvara sig. Bäst görs detta genom att att ställa motfrågor och inte svara på pseudoinvändningar mot ens tro. Många invändningar kommer då att falla innan de ens har hunnit dra till sig någon större attraktion. Dessutom kommer kanske den verkliga debatten då snarare handla om centrum istället för det som i det stora hela är tämligen perifert även om det är viktigt. Vill man inte hellre lida (om det nu kommer till det) för Kristus som kristen, än för en snedvriden debatt om sexualetik?
Det torde vara allmänt känt att i en debatt, vilken som helst, överdrivs ofta de viktigaste synpunkterna i stridens hetta. Den som har opinionsöverläge kan vanligtvis driva hem sina poänger relativt friktionsfritt utan högre krav på stringens. Den som är i underläge ägnar tanken mest åt ordval för att undvika politiskt inkorrekta uttryck som leder till en återvändsgränd. Detta är den osakliga debattens dynamik. Oftast blir debatten därför snedvriden, och syftar mest att förstärka de båda sidornas övertygelser mer. M.a.o. det är inte vad en saklig debatt, och än mindre en ’dialog’ – detta populärord som vi använder så ofta som det goda samtalets främsta dygd -, syftar till. En debatt syftar till att göra två motsatta ståndpunkter klara och genom argumentation se vilken som har starkast stöd. Det finns inte någon som har ett opinionsöverläge utan båda sidor kan skrida framåt på lika villkor.
Retoriskt (i den ovan nämnda debatten om kärleksbudskapet) använder ofta de som har övertaget en vanlig anklagelse: att de kristna inte är öppna för dialog. D.v.s., den samtalsform som syftar till att två likvärdiga ståndpunkter eller perspektiv ska byta ut information för att lära sig av varandra och inte övertyga med argument. Båda sidor är här inte bara långt från den sakliga debattens dynamik utan ännu längre från dialogens verklighet. Dubbelt ironiskt blir det när samtalet handlar om kärleksbudskapet - att älska sin nästa som sig själv - vilket sägs vara synonymt med ett slags universell acceptans av alla människor oavsett åsikt.
Ett sådant humaniserat kärleksbudskap är kanske en bra, men knappast en direkt kristen, livsregel som i allmänhet delas med de etablerade religionerna i världen, i varje fall i praktiken. Att Gud är kärlekens Gud, eller att kärlek är ett centralt religiöst begrepp, är inte en exklusivt kristen trosföreställning. Eftersom kärlek är något universellt gott varför skulle man vilja förringa eller lämna det ute i ett framgångsrikt religiöst system? Frågan som vi snarare bör ställa oss är denna: Är den kristna gestaltningen av kärlek annorlunda från andra religioner och gudsföreställingar?
Ofta glöms det uppenbara kriteriet för att ett kärleksbudskap ska vara kristet bort - att Gud är den som älskar och ska älskas först och hur detta uppenbarats för oss i Jesus Kristus. Det som gör kristen etik kristen är Kristus själv. Skulle det vara Kristus som debatten handlade om vore det hela kanske mer intressant att lyssna på. I så fall handlar det om att inte bara påstå att ”Jesus sa..” utan att underbygga påståenden med mer än vaga hänvisningar till halvt påhittade bibelverser. Detta förfarande skulle kasta ljus över om en humanistisk och en kristen kärlekstanke har ömsesidigt överlappande beståndsdelar eller om de är diametralt motsatta. Jag skulle gissa att det skulle leda till det senare – visa dess olikheter, men på ett sakligt sätt.
Å andra sidan hyser jag inga illusioner att detta sakligt orienterade samtal kan realiseras i någon större utsträckning. Anledningen är ganska enkel - en kristen kan inte göra korset, vilket är en oundviklig del i det kristna kärleksbudskapet, till en allmänt accepterad idé, d.v.s. ta bort korsets anstöt då man talar om Guds kärlek. Men jag tror däremot inte att den kristne kan komma undan med att hänvisa till korsets dårskap då han själv har lurat in sig i en återvändsgränd, när han har gått med på att han behöver visa sig oskyldig till en diffus retorik vill göra gällande. Snarare tror jag att kristna bör vara ”oskyldiga som duvor och listiga som rävar”. Detta betyder i praktiken att inte ge den rätt som säger att man per definition är skyldig om man är kristen och behöver försvaras sig. Snarare handlar det om i allt visa sin oskuld genom att tala med klokhet och råd men utan att försvara sig. Bäst görs detta genom att att ställa motfrågor och inte svara på pseudoinvändningar mot ens tro. Många invändningar kommer då att falla innan de ens har hunnit dra till sig någon större attraktion. Dessutom kommer kanske den verkliga debatten då snarare handla om centrum istället för det som i det stora hela är tämligen perifert även om det är viktigt. Vill man inte hellre lida (om det nu kommer till det) för Kristus som kristen, än för en snedvriden debatt om sexualetik?
På denna blogg...
...kommer jag att lägga in tankar om teologi, filosofi och livet i allmänhet. Inte sällan efter att ha lyssnat på Ring P1. Här får man verkligen höra vad folk tänker. Och det är ju alltid intressant.
Subscribe to:
Posts (Atom)